Cykelträningen innan vättern har varit nästan obefintlig förrutom vardagscykling så det var med lite spänning jag trampade iväg till slut. Magnus hängde inte med denna gång, men skickade sin svåger och en kompis till familjen som substitut.
Första tio milen ner till Jönköping gick fint och allt det här tjatet om hur jobbig den här tävlingen ska vara kändes fånigt. Sen kom regnet.
Blöt som en nybadad hund cykelsimmade vi från Jönköping till Hjo. Här var det inget hemantänk för fem öre. Första koppen kaffe fick jag knappt i mig när vi kom till kontrollen eftersom handen skakade ut innehållet innan det hunnit till munnen. Jag bestämde mig för att bryta om kroppen inte tinade upp
Efter en timmes lasangeätande, kaffedrickande och fysbrasa senare var jag back on track. Vi fortsatte till nästan kontroll och tog härifrån en sträcka i taget. Med från Hjo hade vi också fått varsin svart sopsäck som vi krängt på oss.
I en uppförsbacke stod en präst och gormade att han välsignat loppet. Charmigt, men klart dålig reklam för hans gudskontakt med tanke på vädret.
Väl i mål hade jag ett stort leende på läpparna, inget skav, en cykel som inte krånglat, en dos trötthet och en stor längtan efter mat, kall öl och sömn.
Alla tre önskningarna gick i uppfyllelse innan Sthlm. Så nöjd och glad hoppade jag ut på perrongen, eller ja, stapplade. Ena knät hade stelnat till så sista delsträckan till Reimerholme blev det enbent cykling med vätskedepå i köket på Arv9.
Nu är klassikern klar för min del den här gången. Sömnen kallar så summering av hela sjabraket får nu tålmodigt vänta på.
Stor kärlek från Eliad
